Nog borde temat musik kunna försvara sin plats bland intressena. Musiken har ju utgjort en viktig del i hela mitt liv. Det är så mycket att berätta så det blir ett långt inlägg!
År 1951 var jag nio år och gick alltså i tredje klass i folkskolan. Vår magister Alfred Selling, som var en ibland lätt stingslig, men oftast mycket snäll lärare hade tagit till sin uppgift att bilda en skolkör. Där var reglerna sådana att gick man i tredje, fjärde eller femte klass sjöng man första stämman. Sexorna sjöng andra stämman och de i sista klassen (sjuorna) sjöng tredje stämman. Denna, Wij skolas barnkör, framträdde t ex alltid vid skolavslutningarna. Alfred Selling syns här med maka i Jönköping, som var ett av målen vid skolresan i sjätte klass.

Efter avsutad skolgång i klass sex, där man om man skulle läsa vidare, flyttades till realskolan, slutade för tillfället också min sångkarriär. Nu var det instrumenten som lockade.
Pappa hade lånat en ventilbasun av kantorn i Ljusdal, Sven Damm. På detta kantstötta, läckande instrument gjorde jag mitt bästa för att få fram några vettiga toner. Det var knappast möjligt. Julen närmade sig dock och det självklara önskemålet var naturligtvis en trumpet. Tomten var lyhörd för önskemålet och snart satt jag med ett helt nytt blänkande instrument i handen. Det var säkerligen inte det dyraste instrumentet från Simon Nilssons “Musikaffären” i Ljusdal, men jag var överlycklig.
Nu vidtog ett evinnerligt övande. Som tur var fanns det gott om utrymme i huset och notstället var ständigt uppsatt i stora rummet, “salen”. Som ivrig supporter fungerade pappa Olle som ju var mycket duktig violinist, ofta anlitad solist vid bröllop och begravningar mm.
Den kommunala musikskolan var inte uppfunnen på den tiden, men det fanns faktiskt en och annan musiklärare att tillgå. Mina tidigare pianostudier hade avbrutits efter ett kort uppspel för Sven Damm…. Vi var överens om att panokarriären kunde senareläggas. Den musiklärare som hade hand om bleckblåsinstrument, Jan-Olof Esbjörnsson, tog mig dock under sina vingars beskydd, och nu utrustades jag med noter och hemläxor. Ganska snart tyckte han att det var dags för debut på en, på den tiden vanlig, morgonbön. Det skulle bli som andratrumpetare i en för tillfället bildad kvartett. Usch och fy. Mina nerver har inte alltid varit dom bästa och jag var halvt skräckslagen. Nåja, det gick bra och jag fick en första känsla av hur det var att vara kändis, när andra elever sneglade åt mitt håll efter spelningen.
Detta spelande blev upptakten till en livslång vänskap med Lars Wahlin, son till Lars-Eric och Aina Wahlin som drev Wahlins bosättning i Ljusdal. Han var redan i unga år en mycket skicklig pianist och organist. Vi tillbringade åtskilliga kvällar i Ljusdals kyrka, vilken vi hade tillstånd att besöka när vi ville. Priset för detta blev naturligtvis att vi anlitades till alla möjliga och omöjliga föräldramöten och skolavslutningar.
Med tiden blev trumpeten något sliten och för kr 600:- inhandlades en “Besson” med klart bättre kvalité på ventiler mm. Storebror Anders skaffade (hur minns jag inte) en klarinett och med faster Karin på piano (duktig pianist), pappa Olle på fiol, broder Anders på klarinett och jag själv på trumpet hade “Kolsvedjaorkestern” sett dagens ljus.
Innan jag fortsätter med berättelsen om oss i mitt föräldrahem i Kolsvedja (Ljusdal) kan det kanske vara på plats att fundera varifrån eventuella musikgener kommer ifrån. Det är nog inte så svårt. Min farmors morfar Nils Olsson, lär ha varit en duktig musikant med fiolen som främsta instrument. Min farmor spelade i sin ungdom piano, och någon enstaka gång hördes några takter ur någon Bostonvals från pianot. Min farmors bröder var ofta sysselsatta med musik. I nedanstående foto som visar “Tallåsens manskör” finns både broder Gustaf och broder Carl med. I bilden som visar blåsorkestern, uppenbarligen också från Tallåsen (den socken min farmor en gång kom till från Eslilstuna) finns broder Carl med.


Pappa hade ett musikaliskt förflutet sedan sin ungdom. Som tur var var det höger pekfinger han högg av när han skulle pröva farfars yxa. Det gjorde det ju möjligt att trots detta spela fiol. Parallellt med fiolspelandet hanterade han trombon eller, som det hette då, dragbasun. Nedan några bilder från “tiden”.


Hans kanske viktigaste uppgift var rollen som första violinist (konsertmästare i Ljusdals orkesterförening, en orkester som vad jag kan minnas var av ganska bra kvalité. På nedanstående bild ses orkestern med dirigenten Sven Damm på sin plats framför örkestern här i Ljusdals kyrka.

Åter till Kolsvedjaorkestern. På följande bilder finns medlemmarna och i ett montage ses pappa Olle i olika sammanhang, bl a tillsammans med Sveneric Damm, genialisk musiker, son till Sven Damm.
En gång under min gymnasietid blev jag helt plötsligt medlem i föreningen. Sven Damm skulle fylla 70 år, och en stor konsert till hans ärs skulle hållas i Ljusdals kyrka. Pappa tyckte att jag kunde förstärka trumpeterna, och det var väl OK. På repet ställdes noterna till “Intermezzo ur L´Arlesiennesviten” av Bizet upp. Melodistämman i första delen låg inte i trumpetstämman, men jag blev så inspirerad så jag klämde i med trumpeten. Sven Damms son, Sveneric, som ledde orkestern slog av direkt. “Var det Du Lennart som spelade?” frågade han. Mjaa, det var det ju. “Bra, då spelar Du den delen på konserten” sa han med glimten i ögat. Huvva, när konserten skulle börja var kyrkan packad av folk. Nåja det gick bra, men pappa var tydligen lika nervös. Han kom nästan av sig i “Thais”, där han var solist. “Jäkla unge att göra en orolig”, sa han. Haha !




Samarbetet med Lars Wahlin avbröts efter studenten, när han försvann till Stockholm för att läsa medicin, medan jag hamnade 15 månader i Boden för militärtjänst. Även här övades det !

Efter detta fick jag besked om att jag var antagen till KTH (Tekniska Högskolan) i Stockholm.
Studierna i Stockholm påbörjades år 1963 och det medförde en ny epok av musik (och definitivt en ny typ av musik).
Ja detta blir ett långt inlägg, men det blir ganska intressant…
I brevlådan hamnade alltså detta brev

vilket innebar att sysselsättningen de närmaste i vart fall fyra åren var avgjord.
Den imponerande plats som skulle bli mitt andra (?) hem var dessa imponerande byggnader.

Det var som att hoppa jämfota från folkskolan till gymnasiet. På schemat stod: Matematisk statistik, numeriska beräkningsmetoder, matematik envariabel och diverse andra kryptiska uttryck. Som tur var hade broder Anders (som i allt annat) gått före mig och hade nu börjat sin sista årskurs, sektion elektronik. Han lugnade mig och sa att “Om du begriper mer än 10 procent den första månaden är Du en ny Einstein”. Nåja, jag var ingen ny Einstein, men så småningom kom studierna igång, först i kombination med s k nollning, där jag som s k nolleuppdrag fick knalla upp till dåvarande statsministern Tage Erlander och spela räv!
Det var en annan historia, men nu skulle det handla om musik. Kontakten med Lasse Wahnil återknöts och i brist på möjlighet att spela orgel och trumpet övergick vi till blockflöjt och gitarr. För 500:- köpte jag en hygglig gitarr och det var verkligen kul. Tillsammans kunde vi faktiskt åtminstone roa oss själva.
Men det skulle bli värre! Som alla andra högskolor och universitet hade KTH naturligtvis en egen orkester. Denna gick under namnet “Kungl Tekniska Högskolans Promenadorquester”. Det var spex och underhållning för hela slanten, fast det märktes att det var duktiga musiker. Broder Anders påpekade en dag att orkestern sökte nya medlemmar en viss kväll. Med (som vanligt) viss tvekan infann jag mig medförandes trumpeten och efter en kort överläggning kom beskedet – Du är antagen !
Nu skulle utrustning anskaffas. Den bestod i randig (gul och svart) tröja, Jackett-kavaj och vegamössa med inskription “Promenadorquestret”. Som tur var fanns farfars gamla jackett kvar på vinden och den fick anses passa. Så var det dags för premiärspelning – den var på dansrestaurangen Baldakinen. Stort jubel och förutom gaget erhöll dirigenten Peter – en dynggrep! (Oanvänd dock).
Sedan fortsatte spelningarna med t ex “ärtkonserter” i matsalen på torsdagar. Luften var tung av punchångor och vi inmundigade naturligtvis ett antal läskande glas under spelningen. Nedan bilder från bl a karneval med avslutande konsert i Kungsträdgården. Mannen med trompeten var min närmaste polare i orkestern, numera professorn i Hydromekanik Fritz Bark.
Repertoaren var synnerligen blandad. Förutom signatturmelodin (som därför aldrig spelades) “Zambesi” ägnade vi krafterna år “Trollhoppet i brallhögen” av Griedvard Egg och liknande. Tyngdpunkten låg på lite struttig trettiotalsmusik (inte alltid så lättspelat).
I Stockholm fanns flera orkestrar, “Kårsdraget” (Universitetet), “Mercblecket” (Handelshögskolan), “Pulpahornen” (Tandläkarhögskolan) m fl. Ibland möttes vi i ädel tävlan, som vanligen vanns av mycket duktiga Kårsdraget.
Det finns synnerligen mycket att berätta. Jag inskränker mig till två av äventyren.
De populäraste spelningarna var på de olika nationerna (studentkårernas resp hus) i Uppsala. Främst stod Östgöta Nations fest. Den var Gränslös!!! Dessutom var det nästan omöjligt att få biljett till festen. Jag hjälpte några Ljusdalskillar in – dom fick hjälpa till att bära varsin trumma och låtsas att dom tillhörde orkestern. Sedan bröt festen ut ! Vi hade tilldelats en flaska färdigblandad drink redan i bussen. (“Tremilsgränsen går vid Östra Station” sa Peter när han delade ut flaskorna – Det var kvarteret nedanför KTH!). Spelningen blev därefter – succé. Maten var god, dryckerna goda och alla flickor synnerligen vackra. Jag fäste mig speciellt för den i mitt tycke snyggaste och det var naturligtvis besvarat. Hm. Efter nattamaten som var Janssons med snaps någon gång på natten gick bussen hem. Valet mellan flickebarnet och bussen var lätt, så mitt i natten satt vi i trappan till (tyvärr) hennes föräldrars lägenhet där hon bodde. Något nyktrare kom vi i alla fall på att vi hade haft mycket trevligt ihop. Efter en oskyldig godnattpuss gick jag ut i Uppsala – och träffade nästan omedelbart ihop med en Ljusdaling nämligen Jan Östling, son till en av storbönderna i Ljusdal, inskriven vid universitetet i Uppsala och nu ute på galej. Hans studier var nog tämligen blygssamma i förhållande till hans festande. Jag följde med till hans lägenhet och följde hans dividerande med nummerbyrån. Han skulle absolut ha telefonnumret till Frank Sinatra ! Hur det slutade kan man ju gissa. Det blev godnatt först på morgonen.
Nedan tidigare omnämnda bästisen Lasse Wahlin, till höger och Hans Sahlén, som blev hjälpt in på Östgötafesten, senare marskalk på mitt bröllop med Gunnel.

Vid luchdags dagen därpå satt jag på lokaltåget till Stockholm i en av Jan lånad gammal överrock med trumpeten och mössan under rocken. Det var rätt skönt att komma hem! Därmed avslutas äventyr 1, nej förresten jag måste ju visa min egen mössa, här på dåvarande flickvännen M (sköterskeelev förstås, man gjorde ju som storebror).

För äventyr nr 2 får vi gå utomlands!
Och utomlands i detta fall var Finland. Någon organisation, jag minns inte vilken, drev en kampanj “Visa Världen Finsk Teknik”. Som dragplåster skulle en orkesterkarneval med studentorkestrar äga rum. Deltagande orkestrar var Retuperän WSK (Helsingfors – enbart finsktalande), Humpsvakar och Axelbandet (Åbo, svensktalande) och från Sverige “The Alliance Orchester” från Chalmers Göteborg, våra kära kollegoer som vi altemellanåt träffade, och så vi.
Resan skedde med Finlandsfärja, till lågpris med hytterna i eller under vattenlinjen. Eftersom resan skedde vid påsktid (1964) och det var mycket is i den brutna rännan var det som att sova i en stenkross.
Den 3 april ankom vi till Åbo och vidaretransporterades till Helsingfors där vi var kl 12. Första anhalt var badhuset. Vår myckeet trevliga förstetrumpetare hade festat lite för mycket under resan så han sattes under duschen med duschsnöret fastsatt så att vattnet fortsatte att rinna. Vi andra badade i bassängen. Skönt!. Vi hade utrustats med karnevalprogram för den 3 – 6 april. Det var “späckat” med arrangemang och fester, fester, fester. Finnarna motsvarade alla fördomar om deras drickande.
På programmets baksida fanns svenskt-finskt lexikon. Det innehöll de tre viktigaste orden, 1.Otnäs (Teknologbyn, där vi var inkvarterade), 2.alkohol och 3.systembolaget. Därmed ansågs vi kunna tillräckligt av det finska språket.Förutom gatukonserter, galamiddagar och studiebesök badade vi en dag bastu. I bastun satt ett antal 120-kg finnar och grymtade. När temperaturen sjunkit till 90 grader slängde dom på en halv hink vatten på elementet. Vi späda svesnkar kände hur skinnet krympte två nummer och störtade ut. Nu tog gängtrycket över. Nästa punkt var vinterbad i en upphuggen isvak. Det var KALLT, men faktiskt skönt efteråt. Vi satt spritt nakna vid anläggningen efter badet med en starköl – perfekt !
Finnarna (I synnerhet de från Helsingfors) motsvarade som sagt alla fördomar. En kväll steg en av deras medlemmar (typ Hells Angels) helt enkelt upp på bordsraden där vi satt och åt (och drack). Han fru/sambo/flickvän låg på BB och hade just fött ett barn. Det firade han med en promenad längs all de uppställda (typ uppfällbara) borden. På det sista vek sig benen (både på bordet och på honom) och han försvann i en härva av porslin och glas. Han leddes som tur var ut och hem.
På kvällen före den stora konserten (som gick i finsk TV!) bjöd finnarna på supé. Det skulle vara vin och frukt – det var Koskenkorva och inlagd gurka. Glasen var vanliga (rymliga) dricksglas. Detta serverades både herrar och damer. Dagen därpå gjorde jag något jag aldrig gjort vare sig tidigare eller senare. Som vanligt stod det en flaska Koskenkorva vid dörren på varje förläggningsrum. (Finsk service!). Jag och en annan av trumpetarna var totalbakis. Vi sa: “Ska vi”? och det skulle vi. Ett tredjedels dricksglas Koskenkorva gled ner i våra eländiga kroppar. Fem minuter senare mådde vi som prinsar.
Damer ja. Många av orkestermedlemmarna hade sina flickvänner med. De hade tillsammans övat in en “balett” till vissa stycken. Dessutom fanns det andra trevliga flickor med – dock inga nykterister. Jag började prata med en av flickorna (finska) när en av orkestermedlemmarna försiktigt påpekade att hon nog sedan tidigare hade en “fling” med vår saxofonist. Hm. Det löste sig när han (saxofonisten) kom och hälsade på henne men samtidigt sa att det inte var något mellan dem. Vi hade en synnerligen trevlig kväll och gick ut och åt dagen därpå. Var hon verkligen intresserad ?
Kvällen därpå hölls konserten i en totalt fullpackat konserthus. Jag har inte berättat det tidigare med i orkestern ingick arkitektstuderande Anders Linder (senare känd som “Kapten Zoom” i svenska barnprogram) och hans flickvän Anna Roll. Anders Linder var vid sidan av studierna proffsmusiker och jobbade ofta ihop med Lill Lindfors. Han var galen (fast på ett trevligt sätt). I vår kosert framförde vi (utan piano) Tjajkowskijs pianokonsert, (fast utan piano). Nu spelade han på något althorn, där han fäst en pappskiva med ritade tangenter. Hans inpass fick publiken att jubla. Kvar finns ett tidningsurklipp och ett dagsprogram för konsertdagen (avsett för publiken).



Dagen därpå var avsatt för hemresa. Tåg till Åbo och båt till Stockholm. Trött tog jag plats på tåget och tänkte väl mest på just att jag var trött, men hade även en tanke på flickebarnet jag träffat. Jag hade inte sett henne efter konserten. Nu dök hon upp på tåget med bestämd rikting på platsen bredvid mig och kröp så nära hon kunde. Det blev en alltför kort resa till Åbo, men där var vi tvungna att skiljas med en kram och en oskyldig (?) puss.
Hemma dagen därpå efter ny stenkrosstur i Stockholms skärgård. Huvvaligen så trött jag var.
Nåja, stuierna krävde sitt, orkestern fick ett antal nya medlemmar och ny dirigent och fick ambitioner att bli ett välljudande storband. Efter alla fester, inte minst med Chalmerkompisarna i Allianceorkestern tyckte jag att det var nog och avslutade min karriär i Promenadorquestern. (Varför stavades det så? – jo allt följde den språkregeln på KTH – alla manliga teknologer var en Osquar och de kvinnliga en Osqulda!
Men vilka minnen…….
Så går vi till den tredje etappen i min inte helt spikraka musikkarriär. KTH hade mot alla odds klarats av och civ.ing ringen satt på fingret. Dags för fru, barn, sommarstuga, färgTV och Volvo…(och ett jobb).
Detta klarades rätt smärtfritt och 1972 gick flyttlasset med fru Gunnel och nyfödda dottern Hanna till Vetlanda. Vetlanda blev kortvarigt. Eget hus byggdes utanför Vetlanda i Ekenässjön. Men musiken då? Den låg på is, däremot var hustrun medlem i Ekenässjöns kyrkokör. Det var en amatörkör som gjorde så gott den kunde, men jag hade stor respekt för alla körsångare…
Som seden bjöd samlades körens medlemmar ibland i någons hem, och nu var det vår tur att inbjuda Ekenässjöns kyrkokör med ledaren, kantor Birgitta Nygren i spetsen. Dagen kom och efter en kopp kaffe skulle det övas. Jag höll mig för säkerhets skull lite avvaktande, men snart “röt” basen Conny Kvarnstrand: “Lennart, kom hit och sätt Dig!” OK det var väl inget annat att göra. Kören skulle öva “Deo Dicamus Gratias”. Det var lite rörelse i noterna, men något jag kunde var faktiskt noter, så det var ingen svårighet att följa med i basstämman. Det beslöts snabbt (utan att höra min mening) att jag nu var medlem i kören och så blev det. Klassisk musik i kyrkan efter mitt syndiga liv i Stockholm, det var ju en liten kontrast, men det var ju kul.
Senare flyttade familjen, som nu utökats med två barn ytterligare till ett stort gammalt hus i byn Föreda, belägen halvvägs in mot Vetlanda. Jag hade blivit en smula bekant med kyrkomusikern i Vetlanda, Birger Marmvik, bl a beroende på ett gemensamt intresse för datorer. Följden blev att jag flyttade över till Vetlanda kyrkokör.
Efter en tid blev jag en smula övermodig. I Vetlanda fanns ju en “riktig” kör, nämligen Vetlanda Madrigalkör, under ledning av Nils Martinsson. Via bokhandlare Björn Rydén fick jag tillfälle att provsjunga för kören. “Inte behöver Du provsjunga” sa Nils. “Vi har ju stått intill varandra i kontraktskören ibland”. Jaha då var man helt plötsligt medlem i två körer och kunde verkligen kalla sig körsångare.
Tyvärr avled Nils och det blev omröstning om vilken ny körledare man önskade få. Jag kände mig väl ganska “varm i kläderna” och talade ivrigt för Paul Thorstensson, kyrkomusiker i Nye. Efter en tids tvekan blev han också körens nya ledare och vi skulle få ett nära 15 år långt samarbete, där jag under en period av 7-8 år var körens ordförande.
Under några år var jag även av någon anledning ordförande i ortens orkesterförening, och vice ordförande i kyrkokören, vilket jag snarast avslutade.
I Madrigalkören var samarbetet i stämningen mycket god, trots den disciplin Paul krävde. En av sopranerna, Gunilla, körens stjärna och solist, försvann en tid för en besvärlig ryggoperation, men återkom efter en termin. Jag hade nog kastat ett och annat öga på henne och vid körens middag i Ronneby Brunn, (efter ett framträdande i en närliggande kyrka) fann vi faktiskt varandra ända in i själen. (Vi har nu varit gifta i snart 20 år!). Jag var dock fortfarande gift men drogs alltmer till Gunilla. Jag måste därför berätta en underlig episod. Omkring år 1989 var min mor ganska dålig. Pappa hade avlidit redan år 1970. Min bror Anders och jag besökte därför med jämna mellanrum Kolsvedja. Vid ett av mina besök beslöt jag mig för att gå igenom pappas notskåp. Bland alla fiol- och orkesternoter fanns en (1) sång för soloröst och piano. Det var sången “Juni” tonsatt av Einar Ehrnström. Jag tog med noterna till Vetlanda och vid en midsommarnattskonsert med Vetlanda Kyrkokör sjöng Gunilla detta stycke med Birger Marmvik vid pianot. Det var magiskt. Jag förstod att något måste hända men tvekade fortfarande.
Vetlandas dåvarande diakonissa Doris, behövde någon form av musik, gärna sång vid en sammankomst “Kvar i Stan”. Denna Gunilla plockade ihop Arne Axelsson, tenor, Cathrine Leandersson (kyrkomusiker i Bäckseda), alt och Gunilla och mig på sopran resp bas. Det gick klart bättre än vad vi väntat oss. Vi slog oss ihop mera permanent i kvartetten “Fyra Röster”, där Gunillas dotter Sara tillkom på piano och min dotter Lotta emellanåt på flöjt. Engagemangen strömmade in och under en tvåårsperiod gjorde vi ett flertal framträdanden, i huvudsak kyrkokonserter. Förutom detta var vi distansmedlemmar i Aspelandskören i Hultsfred (Ledare Anne-Marie Albrechtsson) där vi en gång gjorde en konsert med Olle Adolphson. Gunilla var dessutom bl a “stående” julsolist i Alsedakören och vi hoppade in både här och där. Puuh! Här med Staffan Lundberg vid pianot vid dotterdotter Amandas dop i Trollbäckens kyrka.

Så tog mitt äktenskap slut. Gunilla lämnade sin man och vi flyttade trots alla elaka tungor ihop direkt. Vi ville dock visa att vi visste vad vi gjorde och efter att vi deltagit i en midnattsgudstjönst i Norra Sandsjö kyrka gifte vi oss (kl 00.30 1993 in på Nyårsdagen).

Efter detta följde 15 lyckliga år av sjungande i alla olika sammanhang. Kvartetten lades dock ner och krafterna ägnades till största delen Madrigalkören. Bland gemensamma minnen för hustru Gunilla och mig:
Körresor inom Sverige, körresa till Tyskland, Gunillas soloinsatser i Faurés Requiem, våra gemensamma insatser i solokvartett i Mozarts mässa i D-moll, Julkonserter, jag som rövare (!) i “Jesu sju ord på korset” och våra roller i olika minimusikaler i körens Vårkonserter (Jag som Präst !), Gunilla som solist i den CD vi spelade in och mycket mycket annat. Jag är säker på att Gunilla kan minnas hundratals roliga tillfällen från övningar och framträdanden. Jag vågar dock påstå att vi var ganska viktiga kuggar i denna kör. För några år sedan blev min hörsel nedsatt på ett öra, vilket är ett givet handikapp när man ska sjunga upp till åttastämmiga stycken. Paul befordrades till Domkyrkoorganist i Kalmar och kören fick en ny ledare, vilket efter en tid fick även Gunilla att “stiga av”. Nu lyssnar vi mest på allehanda god musik.

Madrigalkören.

Annat mystiskt sammanhang.
Till slut ska jag bara nämna att tack vare sonen Anders har mycket av musik som spelats in på Tandbergbandspelaren (Kolsvedjaorkestern) och senare kassettband med både kvartetten och Madrigalkören kunnat överföras i digital form. Dessutom finns två EP-skivor från Teknistiden och Madrgalkörens CD, se nedan.
Jag är glad för allt som musiken gett, men ledsen för att mina föräldrar aldrig fick se (och höra) Gunilla. Jag är också lycklig och glad för att vi fått göra så mycket tillsammans.
Den musik vi lyssnar på berättar jag om i “Musik 2”.