VFK

Jaha, nu skulle det handla om vilken musik vi lyssnar på efter (nästan) ett helt liv med musik (gäller i synnerhet Gunilla). Hennes sångdebut gjordes ju vid 5-6 års ålder som adventsängel med solosång.

Inna jag skriver mer om detta kommer jag ihåg min ungdoms ivriga “spisande” som det hette på den tiden. Efter det att pappa Olle hemfört en enkel grammofon att koppla till radion, köptes två skivor. Den ena “Wienervalser” betalades av pappa. Den skulle användas för att Anders och jag skulle lära oss dansa. Pfuit ! Det blev inget lyssnande eller dansande! Den andra av familjens nu påbörjade skivsamling var en Ep (Extended play, spelades i 45 varv/min, till skillnad från LP-vinylerna som rullade runt i 33 varv/min) med Harry James och storband. Harry J var en av dåtidens populäraste trumpetare i storbandsfacket. Min bror Anders och jag hade en period ganska överensstämmande smak, men den började snart divergera. Han föredrog en lite softare linje (och gör nog så än idag) – Han får väl komma med en kommentar !

Jag lyssnade till en börjag (förstås) på Louis Armstrong, Jack Teagarden och Ella Fitzgerald, men gled mer och mer över till den rena bop-jazzmusiken, som under 50- 0ch 60-talet fylldes av stjärnor som (Number One!) = Charlie Parker. Sedan fanns ju Miles Davis, Art Farmer, Tromboneduon Jay & Kay, Lionel Hampdon m fl m fl. Jag har ett antal EP-skivor kvar från denna epok. Även storbanden under Duke Ellington och Count Basie var klart godkända. Denna tid utgavs de sveska jazztidningarna Estrad och Orkesterjournalen. Jag var inte nöjd med detta utan prenumererade även (via pressbyrån i Ljusdal) på den amerikanska “Down Beat”. Det var garanterat det enda exemplaret som pressbyrån levererade en gång i månaden och som hämtades per cykel. Här bilder på några av favoriterna, först Miles

Den andra bilden föresläller tenorsaxofonisten John Coltrande, altsaxofonisten “Cannonball” Adderley, pianisten Bill Evans och Miles Davis igen.

Denna musik har till viss del följt mig hela livet.

Under “körperioden” var det naturligtvis körmusik och annan s k klassisk musik som satt i högsätet. Det skulle leda alltför långt att redovisa alla fantastiska kompositörer och verk som vi arbetade med och uppskattade. Som symbolisk representant läggs en bild på Gabriel Fauré, vars Requim vi framförde med Gunilla som solist. Här även med noterna till inledning av sitt Requim. Fantastiskt verk, – rekommenderas alla.

Så är vi framme vid vårt nuvarande “fritidslyssnande:

Till datorns musikbibliotek har hämtats en hel del musik från nätet, i synnerhet “LeglSounds” http://www.legalsounds.com/. Betalar man in 25 dollar till sajten kan man sen ladda ner cd-skivor för ungefär en dollar per styck.

En av mina utgångspunkter var Riverdance. Från denna hittade jag “Celtic Woman”, en något märklig beteckning eftersom det är en sånggrupp på fyra unga damer plus en violinist. Kanske lite “anpassad” musik men med klockrena sopranstämmor kan man avnjuta dessa, dessutom mycket snygga, damer.

Några av de förutvarande medlemmarna har gått vidare med egna karriärer. Min stora favorit bland dessa är Hayley Westenra.

En fantastisk sångerska som också gått vidare från Celtic Woman är Meav (Méav Ní Mhaolchatha ) som specialiserat sig på genuin Irländsk musik.

Till dessa kan läggas andra unga kvinnliga sångerskor med synnerligen fina röster och många andra musiker. De sjunger eller spelar i definitivt olika stilarter med alla är på sitt sätt bra. Jag tänker på:

Katie Melua, Brooke Fraser, Elton John, Linda Ronstadt, Anne Dorte Michelsen, Eva Cassidy, Steve Dobrogosz ensam eller med sina solister genom tiderna Radka Toneff, Anna Christoffersson och inte minst Annika Skoglund. Vårt norska grannland får här bidra med den synnerligen spännande Solveig Slettahjell. Det mesta av musiken finns på Spotify, men på YouTube kan man finns både officiella och inofficiella videos med deras framträdanden. Se t ex Hayley Westenra live med “Pie Jesu” – vilken 17-åring !!!

Här bild på utmärkta Solveig Slettahjell.

Vilka övriga favoriter ska vi nämna, som fyller vårt hus med välljud ? Ja det finns ju rena intrumentala skivor som vi avnjuter. Vad sägs om den engelska osannolikt duktiga trumpetaren Alison Balsom? Bland Gunillas favoriter finns Anna Ternheim och – inte minst – Lisa Nilsson. Sedan har vi ju Sofia Karlsson och svensk-samiska Sofia Jannok. Av en slump Hörde Gunilla ett stycke i radion med en fransyska. Hon sjöng låten “Yes We Did” – mycket spännande. Hon kallar sig i musikretsar “Rose” men heter enligt en spårning på nätet “Keren Meloul”. Kan avnjutas !

Vad är det som styr vårt musikurval? Jag tänker på en “domare” i en fototävling som sa om en tävlingsbild: “Den är oerhört vacker”. Sätt den på väggen hemma, men efter två dagar är Du trött på den !” Så är det väl också med oss. Musiken måste vara spännande för att “överleva”. Den måste som allt annat ha “Det”! och självklart finns mycket annat njutbart att lyssna till. Detta var bara ett litet smakprov,

Nog borde temat musik kunna försvara sin plats bland intressena. Musiken har ju utgjort en viktig del i hela mitt liv. Det är så mycket att berätta så det blir ett långt inlägg!

År 1951 var jag nio år och gick alltså i tredje klass i folkskolan. Vår magister Alfred Selling, som var en ibland lätt stingslig, men oftast mycket snäll lärare hade tagit till sin uppgift att bilda en skolkör. Där var reglerna sådana att gick man i tredje, fjärde eller femte klass sjöng man första stämman. Sexorna sjöng andra stämman och de i sista klassen (sjuorna) sjöng tredje stämman. Denna, Wij skolas barnkör, framträdde t ex alltid vid skolavslutningarna. Alfred Selling syns här med maka i Jönköping, som var ett av målen vid skolresan i sjätte klass.

Efter avsutad skolgång i klass sex, där man om man skulle läsa vidare, flyttades till realskolan, slutade för tillfället också min sångkarriär. Nu var det instrumenten som lockade.

Pappa hade lånat en ventilbasun av kantorn i Ljusdal, Sven Damm. På detta kantstötta, läckande instrument gjorde jag mitt bästa för att få fram några vettiga toner. Det var knappast möjligt. Julen närmade sig dock och det självklara önskemålet var naturligtvis en trumpet. Tomten var lyhörd för önskemålet och snart satt jag med ett helt nytt blänkande instrument i handen. Det var säkerligen inte det dyraste instrumentet från Simon Nilssons “Musikaffären” i Ljusdal, men jag var överlycklig.

Nu vidtog ett evinnerligt övande. Som tur var fanns det gott om utrymme i huset och notstället var ständigt uppsatt i stora rummet, “salen”. Som ivrig supporter fungerade pappa Olle som ju var mycket duktig violinist, ofta anlitad solist vid bröllop och begravningar mm.

Den kommunala musikskolan var inte uppfunnen på den tiden, men det fanns faktiskt en och annan musiklärare att tillgå. Mina tidigare pianostudier hade avbrutits efter ett kort uppspel för Sven Damm…. Vi var överens om att panokarriären kunde senareläggas. Den musiklärare som hade hand om bleckblåsinstrument, Jan-Olof Esbjörnsson, tog mig dock under sina vingars beskydd, och nu utrustades jag med noter och hemläxor. Ganska snart tyckte han att det var dags för debut på en, på den tiden vanlig, morgonbön. Det skulle bli som andratrumpetare i en för tillfället bildad kvartett. Usch och fy. Mina nerver har inte alltid varit dom bästa och jag var halvt skräckslagen. Nåja, det gick bra och jag fick en första känsla av hur det var att vara kändis, när andra elever sneglade åt mitt håll efter spelningen.

Detta spelande blev upptakten till en livslång vänskap med Lars Wahlin, son till Lars-Eric och Aina Wahlin som drev Wahlins bosättning i Ljusdal. Han var redan i unga år en mycket skicklig pianist och organist. Vi tillbringade åtskilliga kvällar i Ljusdals kyrka, vilken vi hade tillstånd att besöka när vi ville. Priset för detta blev naturligtvis att vi anlitades till alla möjliga och omöjliga föräldramöten och skolavslutningar.

Med tiden blev trumpeten något sliten och för kr 600:- inhandlades en “Besson” med klart bättre kvalité på ventiler mm. Storebror Anders skaffade (hur minns jag inte) en klarinett och med faster Karin på piano (duktig pianist), pappa Olle på fiol, broder Anders på klarinett och jag själv på trumpet hade “Kolsvedjaorkestern” sett dagens ljus.

Innan jag fortsätter med berättelsen om oss i mitt föräldrahem i Kolsvedja (Ljusdal) kan det kanske vara på plats att fundera varifrån eventuella musikgener kommer ifrån. Det är nog inte så svårt. Min farmors morfar Nils Olsson, lär ha varit en duktig musikant med fiolen som främsta instrument. Min farmor spelade i sin ungdom piano, och någon enstaka gång hördes några takter ur någon Bostonvals från pianot. Min farmors bröder var ofta sysselsatta med musik. I nedanstående foto som visar “Tallåsens manskör” finns både broder Gustaf och broder Carl med. I bilden som visar blåsorkestern, uppenbarligen också från Tallåsen (den socken min farmor en gång kom till från Eslilstuna) finns broder Carl med.

Pappa hade ett musikaliskt förflutet sedan sin ungdom. Som tur var var det höger pekfinger han högg av när han skulle pröva farfars yxa. Det gjorde det ju möjligt att trots detta spela fiol. Parallellt med fiolspelandet hanterade han trombon eller, som det hette då, dragbasun. Nedan några bilder från “tiden”.

Hans kanske viktigaste uppgift var rollen som första violinist (konsertmästare i Ljusdals orkesterförening, en orkester som vad jag kan minnas var av ganska bra kvalité. På nedanstående bild ses orkestern med dirigenten Sven Damm på sin plats framför örkestern här i Ljusdals kyrka.

Åter till Kolsvedjaorkestern. På följande bilder finns medlemmarna och i ett montage ses pappa Olle i olika sammanhang, bl a tillsammans med Sveneric Damm, genialisk musiker, son till Sven Damm.

En gång under min gymnasietid blev jag helt plötsligt medlem i föreningen. Sven Damm skulle fylla 70 år, och en stor konsert till hans ärs skulle hållas i Ljusdals kyrka. Pappa tyckte att jag kunde förstärka trumpeterna, och det var väl OK. På repet ställdes noterna till “Intermezzo ur L´Arlesiennesviten” av Bizet upp. Melodistämman i första delen låg inte i trumpetstämman, men jag blev så inspirerad så jag klämde i med trumpeten. Sven Damms son, Sveneric, som ledde orkestern slog av direkt. “Var det Du Lennart som spelade?” frågade han. Mjaa, det var det ju. “Bra, då spelar Du den delen på konserten” sa han med glimten i ögat. Huvva, när konserten skulle börja var kyrkan packad av folk. Nåja det gick bra, men pappa var tydligen lika nervös. Han kom nästan av sig i “Thais”, där han var solist. “Jäkla unge att göra en orolig”, sa han. Haha !

Samarbetet med Lars Wahlin avbröts efter studenten, när han försvann till Stockholm för att läsa medicin, medan jag hamnade 15 månader i Boden för militärtjänst. Även här övades det !

Efter detta fick jag besked om att jag var antagen till KTH (Tekniska Högskolan) i Stockholm.

Studierna i Stockholm påbörjades år 1963 och det medförde en ny epok av musik (och definitivt en ny typ av musik).

Ja detta blir ett långt inlägg, men det blir ganska intressant…

I brevlådan hamnade alltså detta brev

vilket innebar att sysselsättningen de närmaste i vart fall fyra åren var avgjord.

Den imponerande plats som skulle bli mitt andra (?) hem var dessa imponerande byggnader.

Det var som att hoppa jämfota från folkskolan till gymnasiet. På schemat stod: Matematisk statistik, numeriska beräkningsmetoder, matematik envariabel och diverse andra kryptiska uttryck. Som tur var hade broder Anders (som i allt annat) gått före mig och hade nu börjat sin sista årskurs, sektion elektronik. Han lugnade mig och sa att “Om du begriper mer än 10 procent den första månaden är Du en ny Einstein”. Nåja, jag var ingen ny Einstein, men så småningom kom studierna igång, först i kombination med s k nollning, där jag som s k nolleuppdrag fick knalla upp till dåvarande statsministern Tage Erlander och spela räv!

Det var en annan historia, men nu skulle det handla om musik. Kontakten med Lasse Wahnil återknöts och i brist på möjlighet att spela orgel och trumpet övergick vi till blockflöjt och gitarr. För 500:- köpte jag en hygglig gitarr och det var verkligen kul. Tillsammans kunde vi faktiskt åtminstone roa oss själva.

Men det skulle bli värre! Som alla andra högskolor och universitet hade KTH naturligtvis en egen orkester. Denna gick under namnet “Kungl Tekniska Högskolans Promenadorquester”. Det var spex och underhållning för hela slanten, fast det märktes att det var duktiga musiker. Broder Anders påpekade en dag att orkestern sökte nya medlemmar en viss kväll. Med (som vanligt) viss tvekan infann jag mig medförandes trumpeten och efter en kort överläggning kom beskedet – Du är antagen !

Nu skulle utrustning anskaffas. Den bestod i randig (gul och svart) tröja, Jackett-kavaj och vegamössa med inskription “Promenadorquestret”. Som tur var fanns farfars gamla jackett kvar på vinden och den fick anses passa. Så var det dags för premiärspelning – den var på dansrestaurangen Baldakinen. Stort jubel och förutom gaget erhöll dirigenten Peter – en dynggrep! (Oanvänd dock).

Sedan fortsatte spelningarna med t ex “ärtkonserter” i matsalen på torsdagar. Luften var tung av punchångor och vi inmundigade naturligtvis ett antal läskande glas under spelningen. Nedan bilder från bl a karneval med avslutande konsert i Kungsträdgården. Mannen med trompeten var min närmaste polare i orkestern, numera professorn i Hydromekanik Fritz Bark.

Repertoaren var synnerligen blandad. Förutom signatturmelodin (som därför aldrig spelades) “Zambesi” ägnade vi krafterna år “Trollhoppet i brallhögen” av Griedvard Egg och liknande. Tyngdpunkten låg på lite struttig trettiotalsmusik (inte alltid så lättspelat).

I Stockholm fanns flera orkestrar, “Kårsdraget” (Universitetet), “Mercblecket” (Handelshögskolan), “Pulpahornen” (Tandläkarhögskolan) m fl. Ibland möttes vi i ädel tävlan, som vanligen vanns av mycket duktiga Kårsdraget.

Det finns synnerligen mycket att berätta. Jag inskränker mig till två av äventyren.

De populäraste spelningarna var på de olika nationerna (studentkårernas resp hus) i Uppsala. Främst stod Östgöta Nations fest. Den var Gränslös!!! Dessutom var det nästan omöjligt att få biljett till festen. Jag hjälpte några Ljusdalskillar in – dom fick hjälpa till att bära varsin trumma och låtsas att dom tillhörde orkestern. Sedan bröt festen ut ! Vi hade tilldelats en flaska färdigblandad drink redan i bussen. (“Tremilsgränsen går vid Östra Station” sa Peter när han delade ut flaskorna – Det var kvarteret nedanför KTH!). Spelningen blev därefter – succé. Maten var god, dryckerna goda och alla flickor synnerligen vackra. Jag fäste mig speciellt för den i mitt tycke snyggaste och det var naturligtvis besvarat. Hm. Efter nattamaten som var Janssons med snaps någon gång på natten gick bussen hem. Valet mellan flickebarnet och bussen var lätt, så mitt i natten satt vi i trappan till (tyvärr) hennes föräldrars lägenhet där hon bodde. Något nyktrare kom vi i alla fall på att vi hade haft mycket trevligt ihop. Efter en oskyldig godnattpuss gick jag ut i Uppsala – och träffade nästan omedelbart ihop med en Ljusdaling nämligen Jan Östling, son till en av storbönderna i Ljusdal, inskriven vid universitetet i Uppsala och nu ute på galej. Hans studier var nog tämligen blygssamma i förhållande till hans festande. Jag följde med till hans lägenhet och följde hans dividerande med nummerbyrån. Han skulle absolut ha telefonnumret till Frank Sinatra ! Hur det slutade kan man ju gissa. Det blev godnatt först på morgonen.

Nedan tidigare omnämnda bästisen Lasse Wahlin, till höger och Hans Sahlén, som blev hjälpt in på Östgötafesten, senare marskalk på mitt bröllop med Gunnel.

Vid luchdags dagen därpå satt jag på lokaltåget till Stockholm i en av Jan lånad gammal överrock med trumpeten och mössan under rocken. Det var rätt skönt att komma hem! Därmed avslutas äventyr 1, nej förresten jag måste ju visa min egen mössa, här på dåvarande flickvännen M (sköterskeelev förstås, man gjorde ju som storebror).

För äventyr nr 2 får vi gå utomlands!

Och utomlands i detta fall var Finland. Någon organisation, jag minns inte vilken, drev en kampanj “Visa Världen Finsk Teknik”. Som dragplåster skulle en orkesterkarneval med studentorkestrar äga rum. Deltagande orkestrar var Retuperän WSK (Helsingfors – enbart finsktalande), Humpsvakar och Axelbandet (Åbo, svensktalande) och från Sverige “The Alliance Orchester” från Chalmers Göteborg, våra kära kollegoer som vi altemellanåt träffade, och så vi.

Resan skedde med Finlandsfärja, till lågpris med hytterna i eller under vattenlinjen. Eftersom resan skedde vid påsktid (1964) och det var mycket is i den brutna rännan var det som att sova i en stenkross.

Den 3 april ankom vi till Åbo och vidaretransporterades till Helsingfors där vi var kl 12. Första anhalt var badhuset. Vår myckeet trevliga förstetrumpetare hade festat lite för mycket under resan så han sattes under duschen med duschsnöret fastsatt så att vattnet fortsatte att rinna. Vi andra badade i bassängen. Skönt!. Vi hade utrustats med karnevalprogram för den 3 – 6 april. Det var “späckat” med arrangemang och fester, fester, fester. Finnarna motsvarade alla fördomar om deras drickande.

På programmets baksida fanns svenskt-finskt lexikon. Det innehöll de tre viktigaste orden, 1.Otnäs (Teknologbyn, där vi var inkvarterade), 2.alkohol och 3.systembolaget. Därmed ansågs vi kunna tillräckligt av det finska språket.Förutom gatukonserter, galamiddagar och studiebesök badade vi en dag bastu. I bastun satt ett antal 120-kg finnar och grymtade. När temperaturen sjunkit till 90 grader slängde dom på en halv hink vatten på elementet. Vi späda svesnkar kände hur skinnet krympte två nummer och störtade ut. Nu tog gängtrycket över. Nästa punkt var vinterbad i en upphuggen isvak. Det var KALLT, men faktiskt skönt efteråt. Vi satt spritt nakna vid anläggningen efter badet med en starköl – perfekt !

Finnarna (I synnerhet de från Helsingfors) motsvarade som sagt alla fördomar. En kväll steg en av deras medlemmar (typ Hells Angels) helt enkelt upp på bordsraden där vi satt och åt (och drack). Han fru/sambo/flickvän låg på BB och hade just fött ett barn. Det firade han med en promenad längs all de uppställda (typ uppfällbara) borden. På det sista vek sig benen (både på bordet och på honom) och han försvann i en härva av porslin och glas. Han leddes som tur var ut och hem.

På kvällen före den stora konserten (som gick i finsk TV!) bjöd finnarna på supé. Det skulle vara vin och frukt – det var Koskenkorva och inlagd gurka. Glasen var vanliga (rymliga) dricksglas. Detta serverades både herrar och damer. Dagen därpå gjorde jag något jag aldrig gjort vare sig tidigare eller senare. Som vanligt stod det en flaska Koskenkorva vid dörren på varje förläggningsrum. (Finsk service!). Jag och en annan av trumpetarna var totalbakis. Vi sa: “Ska vi”? och det skulle vi. Ett tredjedels dricksglas Koskenkorva gled ner i våra eländiga kroppar. Fem minuter senare mådde vi som prinsar.

Damer ja. Många av orkestermedlemmarna hade sina flickvänner med. De hade tillsammans övat in en “balett” till vissa stycken. Dessutom fanns det andra trevliga flickor med – dock inga nykterister. Jag började prata med en av flickorna (finska) när en av orkestermedlemmarna försiktigt påpekade att hon nog sedan tidigare hade en “fling” med vår saxofonist. Hm. Det löste sig när han (saxofonisten) kom och hälsade på henne men samtidigt sa att det inte var något mellan dem. Vi hade en synnerligen trevlig kväll och gick ut och åt dagen därpå. Var hon verkligen intresserad ?

Kvällen därpå hölls konserten i en totalt fullpackat konserthus. Jag har inte berättat det tidigare med i orkestern ingick arkitektstuderande Anders Linder (senare känd som “Kapten Zoom” i svenska barnprogram) och hans flickvän Anna Roll. Anders Linder var vid sidan av studierna proffsmusiker och jobbade ofta ihop med Lill Lindfors. Han var galen (fast på ett trevligt sätt). I vår kosert framförde vi (utan piano) Tjajkowskijs pianokonsert, (fast utan piano). Nu spelade han på något althorn, där han fäst en pappskiva med ritade tangenter. Hans inpass fick publiken att jubla. Kvar finns ett tidningsurklipp och ett dagsprogram för konsertdagen (avsett för publiken).

Dagen därpå var avsatt för hemresa. Tåg till Åbo och båt till Stockholm. Trött tog jag plats på tåget och tänkte väl mest på just att jag var trött, men hade även en tanke på flickebarnet jag träffat. Jag hade inte sett henne efter konserten. Nu dök hon upp på tåget med bestämd rikting på platsen bredvid mig och kröp så nära hon kunde. Det blev en alltför kort resa till Åbo, men där var vi tvungna att skiljas med en kram och en oskyldig (?) puss.

Hemma dagen därpå efter ny stenkrosstur i Stockholms skärgård. Huvvaligen så trött jag var.

Nåja, stuierna krävde sitt, orkestern fick ett antal nya medlemmar och ny dirigent och fick ambitioner att bli ett välljudande storband. Efter alla fester, inte minst med Chalmerkompisarna i Allianceorkestern tyckte jag att det var nog och avslutade min karriär i Promenadorquestern. (Varför stavades det så? – jo allt följde den språkregeln på KTH – alla manliga teknologer var en Osquar och de kvinnliga en Osqulda!

Men vilka minnen…….

Så går vi till den tredje etappen i min inte helt spikraka musikkarriär. KTH hade mot alla odds klarats av och civ.ing ringen satt på fingret. Dags för fru, barn, sommarstuga, färgTV och Volvo…(och ett jobb).

Detta klarades rätt smärtfritt och 1972 gick flyttlasset med fru Gunnel och nyfödda dottern Hanna till Vetlanda. Vetlanda blev kortvarigt. Eget hus byggdes utanför Vetlanda i Ekenässjön. Men musiken då? Den låg på is, däremot var hustrun medlem i Ekenässjöns kyrkokör. Det var en amatörkör som gjorde så gott den kunde, men jag hade stor respekt för alla körsångare…

Som seden bjöd samlades körens medlemmar ibland i någons hem, och nu var det vår tur att inbjuda Ekenässjöns kyrkokör med ledaren, kantor Birgitta Nygren i spetsen. Dagen kom och efter en kopp kaffe skulle det övas. Jag höll mig för säkerhets skull lite avvaktande, men snart “röt” basen Conny Kvarnstrand: “Lennart, kom hit och sätt Dig!” OK det var väl inget annat att göra. Kören skulle öva “Deo Dicamus Gratias”. Det var lite rörelse i noterna, men något jag kunde var faktiskt noter, så det var ingen svårighet att följa med i basstämman. Det beslöts snabbt (utan att höra min mening) att jag nu var medlem i kören och så blev det. Klassisk musik i kyrkan efter mitt syndiga liv i Stockholm, det var ju en liten kontrast, men det var ju kul.

Senare flyttade familjen, som nu utökats med två barn ytterligare till ett stort gammalt hus i byn Föreda, belägen halvvägs in mot Vetlanda. Jag hade blivit en smula bekant med kyrkomusikern i Vetlanda, Birger Marmvik, bl a beroende på ett gemensamt intresse för datorer. Följden blev att jag flyttade över till Vetlanda kyrkokör.

Efter en tid blev jag en smula övermodig. I Vetlanda fanns ju en “riktig” kör, nämligen Vetlanda Madrigalkör, under ledning av Nils Martinsson. Via bokhandlare Björn Rydén fick jag tillfälle att provsjunga för kören. “Inte behöver Du provsjunga” sa Nils. “Vi har ju stått intill varandra i kontraktskören ibland”. Jaha då var man helt plötsligt medlem i två körer och kunde verkligen kalla sig körsångare.

Tyvärr avled Nils och det blev omröstning om vilken ny körledare man önskade få. Jag kände mig väl ganska “varm i kläderna” och talade ivrigt för Paul Thorstensson, kyrkomusiker i Nye. Efter en tids tvekan blev han också körens nya ledare och vi skulle få ett nära 15 år långt samarbete, där jag under en period av 7-8 år var körens ordförande.

Under några år var jag även av någon anledning ordförande i ortens orkesterförening, och vice ordförande i kyrkokören, vilket jag snarast avslutade.

I Madrigalkören var samarbetet i stämningen mycket god, trots den disciplin Paul krävde. En av sopranerna, Gunilla, körens stjärna och solist, försvann en tid för en besvärlig ryggoperation, men återkom efter en termin. Jag hade nog kastat ett och annat öga på henne och vid körens middag i Ronneby Brunn, (efter ett framträdande i en närliggande kyrka) fann vi faktiskt varandra ända in i själen. (Vi har nu varit gifta i snart 20 år!). Jag var dock fortfarande gift men drogs alltmer till Gunilla. Jag måste därför berätta en underlig episod. Omkring år 1989 var min mor ganska dålig. Pappa hade avlidit redan år 1970. Min bror Anders och jag besökte därför med jämna mellanrum Kolsvedja. Vid ett av mina besök beslöt jag mig för att gå igenom pappas notskåp. Bland alla fiol- och orkesternoter fanns en (1) sång för soloröst och piano. Det var sången “Juni” tonsatt av Einar Ehrnström. Jag tog med noterna till Vetlanda och vid en midsommarnattskonsert med Vetlanda Kyrkokör sjöng Gunilla detta stycke med Birger Marmvik vid pianot. Det var magiskt. Jag förstod att något måste hända men tvekade fortfarande.

Vetlandas dåvarande diakonissa Doris, behövde någon form av musik, gärna sång vid en sammankomst “Kvar i Stan”. Denna Gunilla plockade ihop Arne Axelsson, tenor, Cathrine Leandersson (kyrkomusiker i Bäckseda), alt och Gunilla och mig på sopran resp bas. Det gick klart bättre än vad vi väntat oss. Vi slog oss ihop mera permanent i kvartetten “Fyra Röster”, där Gunillas dotter Sara tillkom på piano och min dotter Lotta emellanåt på flöjt. Engagemangen strömmade in och under en tvåårsperiod gjorde vi ett flertal framträdanden, i huvudsak kyrkokonserter. Förutom detta var vi distansmedlemmar i Aspelandskören i Hultsfred (Ledare Anne-Marie Albrechtsson) där vi en gång gjorde en konsert med Olle Adolphson. Gunilla var dessutom bl a “stående” julsolist i Alsedakören och vi hoppade in både här och där. Puuh! Här med Staffan Lundberg vid pianot vid dotterdotter Amandas dop i Trollbäckens kyrka.

Så tog mitt äktenskap slut. Gunilla lämnade sin man och vi flyttade trots alla elaka tungor ihop direkt. Vi ville dock visa att vi visste vad vi gjorde och efter att vi deltagit i en midnattsgudstjönst i Norra Sandsjö kyrka gifte vi oss (kl 00.30 1993 in på Nyårsdagen).

Efter detta följde 15 lyckliga år av sjungande i alla olika sammanhang. Kvartetten lades dock ner och krafterna ägnades till största delen Madrigalkören. Bland gemensamma minnen för hustru Gunilla och mig:

Körresor inom Sverige, körresa till Tyskland, Gunillas soloinsatser i Faurés Requiem, våra gemensamma insatser i solokvartett i Mozarts mässa i D-moll, Julkonserter, jag som rövare (!) i “Jesu sju ord på korset” och våra roller i olika minimusikaler i körens Vårkonserter (Jag som Präst !), Gunilla som solist i den CD vi spelade in och mycket mycket annat. Jag är säker på att Gunilla kan minnas hundratals roliga tillfällen från övningar och framträdanden. Jag vågar dock påstå att vi var ganska viktiga kuggar i denna kör. För några år sedan blev min hörsel nedsatt på ett öra, vilket är ett givet handikapp när man ska sjunga upp till åttastämmiga stycken. Paul befordrades till Domkyrkoorganist i Kalmar och kören fick en ny ledare, vilket efter en tid fick även Gunilla att “stiga av”. Nu lyssnar vi mest på allehanda god musik.

Madrigalkören.

Annat mystiskt sammanhang.

Till slut ska jag bara nämna att tack vare sonen Anders har mycket av musik som spelats in på Tandbergbandspelaren (Kolsvedjaorkestern) och senare kassettband med både kvartetten och Madrigalkören kunnat överföras i digital form. Dessutom finns två EP-skivor från Teknistiden och Madrgalkörens CD, se nedan.

Jag är glad för allt som musiken gett, men ledsen för att mina föräldrar aldrig fick se (och höra) Gunilla. Jag är också lycklig och glad för att vi fått göra så mycket tillsammans.

Den musik vi lyssnar på berättar jag om i “Musik 2”.

Att det finns ett intresse för foto både hos mig och Gunilla det framgår ju ganska tydligt av tidigare inlägg. Mitt intresse är dock av gammalt datum. Redan som 12-13 åring provade jag pappas 6×9 kamera, med, om sanningen ska fram, ganska dåligt resultat.

Först med militärtjänsten i Boden tog intresset fart eftersom det där fanns ett fullt utrustat mörkrum. Jag fick låna broder Anders småbildskamera av märket Kodak, och här tillverkades många förstoringar.

Min första helt egna kamera var en Asahi Pentax med tillbehör. Nästa utrustning var en Olympus med än mer komplett utrustning. Kameraintresset avtog väl en smula, men tog väl fart igen när barnen började komma, så var t ex pannrummet i det nybyggda huset i Ekenässjön försett med en avbalkning för att möjliggöra mörkrumsarbete.

Så blev det väl en paus igen fram till den tid då de digitala kamerorna nått en förhållandevis hög kvalité. Inköpet blev en Nikon D80 och något senare till Gunilla en Nikon D60. Utrustningen kompletterades senare med en kompaktkamera Nikon Coolpix 7000. Där är vi nu och fortsättningen redovisas nog under rubriken “Fotoklubben”.

Jo, det finns ju lite mer i bagaget. I folkskolan (Wij Folkskola), bildade min bror Anders och jag “Wij Skolas schackklubb”. Det hölls under en tid storslagna tävlingar i den drängstuga som städats och upplåtits för ändamålet. Jag har än idag schackböcker i bokhyllan och nog minns jag hur en damgambitöppning ser ut.

Under gymnasietiden ägnades fritiden i stor (ibland alltför stor) utsträckning år bridge. Vi var ett antal grabbar som åt på samma ställe och kvällarna ägnades åt detta kortspel. Jag läser fortfarande schack- och bridgespalter i t ex Aftonbladet.

Till detta kommer naturligtvis en del fiske, frimärkssamlande, mm.

Flickor var ett stående intresse.

Om husrenoveringar talar vi inte !

År 1992 inköptes vårt hus på Ringvägen. Där fanns då 1. Tre äppelträd (bra), ett antal spaljerade äppelträd utmed gränsen mot grannen (bra), två klarbärsträd (ganska bra), spaljerat päronträd mot husfasaden (mycket bra). Sedan fanns en jättelik Hägg (inte bra), ett antal risiga Spireor (inte bra), en Häggmispel, (bra) en jättelik kompost mitt på tomten (inte bra) div igenvuxna stenläggningar (inte bra) och en bevuxet område som liknade gräsmatta (inte bra – barnen vägrade gå på den för den var “stickig”).

Vi levde med detta en kortare period, men jag hade ju då jobbat med växtinventering och hade VISIONER!

En ritning beställdes av en som ansågs vara duktig. Vi gjorde tummen ner !

Sedan började vi resolut: Ner med häggen, gräv upp ett jättehål där den stod, hämta massor av stora stenar med inlånad traktor (stor) från grannen som just dräneringsgrävt runt sitt hus. Sommaren efter var anläggningen färdig, viket då? Jo – Dammen ! Bilden visar hustru Gunilla i byggartagen.

Efter detta växte trädgården fram, område för område. Här gällde två principer: Trädgården ska vara indelad i “rum” med avskiljande låga eller höga häckar eller andra planteringar, I trädgården ska raka och “kurviga” linjer samsas. I trädgården ska finnas lättgångna små grusvägar. Trädgården ska ha ett antal träd som så småningom bildar en sorts “tak” över trädgården. En örtagård med lite mer exklusiva växter ska byggas. Vi ska göra experiment med “sandkullar”. En omfattande nyplantering ska ske av växter med någon form av “extra” värde, vacker bark etc. Till sist skulle alla delar harmoniera på ett någorlunda bra sätt.

Målsättningen var OK. Genomförandet var lärorikt och efter utbyte (sorgligt men nödvändigt) av en del arter och sju sorger och åtta bedrävelser hade vi blivit “kompisar” med våra växter och nu gjorde dom helt plötsligt som vi ville.

Till och med djuren hälsade oss välkomna ! Vår trädgård blev faktiskt en smula känd och vi deltog i en enda tävling och belönades med ett rejält diplom. I samband med det fick vi upplåta trädgården en lördag som “öppen trädgård”. Antalet besökande översteg 200 !!! Efter det har vi öppnat trädgården vid ytterligare ett tillfälle men aldrig deltagit i någon tävling.

Öppen trädgård.

Trädgårdsarbetet blev så småningom ett envist rensande och städande ock klippande. Samtidigt kände vi att trädgården blev på sätt och vis unik och vår egen. Träden blev allt fler och lustigt nog fastnade vi flera gånder för olika lönnarter – senast amerikansk strimlönn.

Under uppbyggnadsperioden gjorde vi väl egentligen bara ett fatalt misstag. Det gällde den manchuriska valnöten som växte mäktigt i en av sandkullarna framför huset. Trädet förväntades bli 5-6 m enligt försäljaren. När det nått en höjd av cirka 10 m och inte visade något intresse av att sluta växa gav vi upp. Att den dessutom strödde blad och bladskaft under en period av minst en månad varje höst gjorde inte valnöten populärare. Motorsågen blev dess öde och ersättning en större sten och en lykta. Ingen av dem verkar tack och lov växa !

Numera har trädgårdsarbetet mera gått över till ett förvaltande. Det är ju en smula mindre arbetskrävande, men nog var det roligare att bygga upp allt med grävande, plantering och anläggning.

Här några bilder från trädgården i olika utvecklingsstadier.

Me detta slutar denna beskrivning. Vill Ni se trädgården – Kom hit !

Jaha, varför inte släktforskning? Man är ju pensionär, då brukar man väl släktforska? Mitt svar är: För det första – jag började min släktforskning redan på tidigt 90-tal. För det andra – Om Du funder på att släktforska, börja NU. Att släktforska först när far– och morföräldrar, många andra äldre släktingar och ofta även föräldrarna är borta är ett klart handikapp. Jag brukar säga att det är lämpligt att börja i 30-årsåldern. Själv hann jag i alla fall göra en hel del inspelningar (på kassettband) med svärfar och svärmor samt med en släktintresserad kusin – ovärderligt.

Att jag började berodde på att min mor avled. Hon lämnade efter sig dels egna gamla handlingar, dels kartongvis med bilder och handlingar som tillhört min farfar och farmor. (Dom sparade på allt som mänskliga ekorrar – Tack!) Tyvärr fanns inget kvar efter min farfarsfar, som en tid vistades i Nordamerika.

Som pedant och pärmgalning låg här ett stort jobb och väntade. (Delvis njutningsfullt eftersom jag är pedant). Jobbet löpte på två linjer. Dels ta hand om gamla brev, artiklar min farfar skrivit, teaterprogram mm mm och inte minst gamla bilder. Min faster hade nog också en del pedantblod i sig plus ett begrepp om värdet av bilder. Cirka 2/3 av alla bilder var försedda med anteckning om vilka bilden föreställde !

Dessa (oftast små “kort” men även ateljébilder) scannades och skrevs ut, samtliga i A4-format men notering på en bildkopia, exempel, se nedan:

(Bilden samkopierad av två ateljébilder).

På detta sätt har ett stort antal album i storformat med svarta albumsidor fyllts. Bilderna har kopierats och digitala backup-versioner förvara på flera platser.

Den andra delen är naturligtvis att söka sig bakåt i tiden och hitta ursprunget till sina gener. I mitt fall hamnade jag förutom i Hälsingland, i Örebrotrakten och Sörmland. För Gunilla spårades en släktgren till Värmland och smedsläkten Aldrin. De emigrerade senare till Amerika och fick en rätt känd avkomling…

Ja, hur går det då till?. Tja detta är ingen handbok i släktforskning men man får alltså söka i födelseböcker, vigselböcker, dödböcker och de s k husförhörslängderna. Mycket spännande kan jag lova. Problemet är för “nybörjaren” ofta skriftspråket. Efter 1850 är det relativt lättläst. Före 1850 kan det vara rena deckarjobbet att se vad prästen skrivit. Jag bifogar ett förhållandevis lättläst utdrag ur födelsebok

Här kan man alltså läsa att i Byn Gåda föddes den 12 maj och döptes den 13 Anders med föräldrar BS (Bondsonen) Jon Ericsson och hust(ru) Cherstin Andersdotter, 28 år gammal, och i Onsäng skedde den 13 med dop den 14 en födsel av dottern Karin med …Sold(at) Jonas Örn och hust(ru) Karin Eriksdotter, 36, som lyckliga föräldrar.

Under 90-talet fick kopior av böckerna beställas på biblioteket på s k microfiche (genomskinliga små blad). Idag finns kyckböckerna mot avgift (cirka 1.000:-/år) tillgängliga på nätet i t ex Arkiv Digital som fotograferat om alla böcker i färg.

Alla tillgängliga data förs lämpligen in i ett dataprogram. På Gunillas och min hemsida www.lgbild.se eller direkt i Google lgbild.se finns en släkttavla. Sök bara fram efternamn Olsson med förnamn Lennart, eller motsvarande för Gunilla. I min släktlängd kan man stega sig fram t ex till tre karoliner som deltog i den s k dödsmarschen från Trondheim till Handöl i Jämtland efter det att Karl XII skjutits. Där finns också han som fick 3 år på Långholmen efter upprepade stölder mm mm. Jag har sammanfattat Gunillas resp min släkt i något jag kallar “Släktkrönika”. Våra resp krönikor finns också att läsa på hemsidan.

Mitt råd: Sätt igång själva, men gör det NU !!!

Jaha. Vad har akvarium att göra i denna blogg?. Jo, givetvis har jag haft en “akvarieperiod” också. Det var väl den första riktiga “perioden” efter min ankomst till Småland. Denna ankomst skedde år 1982 med inflyttning (liksom alla andra nykomna) till Kantarellen. Efter ett drygt år stod emellertid en 1 1/2 plansvilla med källare klar på Vildrosvägen i Ekenässjön. Nybygge – inget renoverande här inte.

Efter att jag lärt känna akvariehandlaren Carl-Otto Redelius lyckades han övertala mig att införskaffa ett 35-liters akvarium, som naturligtvis omgående grodde igen av grönalger. Carl Otto Redelius rekommenderade (helt korrekt) ett större akvarium. (Ju större vattenvolym, desto stabilare förhållanden.) OK, det blev ett, förlåt två 90-liters burkar. Efter en tid blev dom ganska enformiga att sitta och titta på. Trogen min natur, (se senare “perioder” nedan), satsade jag tillsammans med Carl Otto på lite tuffare grejor. Under trappan ner till källaren (Man skulle ju ha s k gillestuga på den tiden) fanns ett rejält outnyttjat utrymme.

Nu arbetades det. Först beställdes ett stålunderrede men noggranna måt. På detta två lager frigolit. Samtidigt silikonlimmades ett akvarium med 6 mm glas, för säkerhets skull ett med stålkanter.

I detta lades ett lager (snyggt) grus och sedan byggdes ett rejält berg av skifferstenar och -plattor, hämtade från Hörnebo skiffergruva i Ramkvilla.Så sattes en del vattenväxter in. Belysning byggdes in i en aluminiumreflektor “på taket”. Ej rejäl crkulationspump monterades in även par krafiga doppvärmare. Akvariet byggdes in med en skärm mellan trappunderrede och källargolv, där alla reglage drogs fram och monterades med vippströmbrytare. Så var det nästa ingrediens: Vattnet:

I akvariet pumpades med en slang från närliggande duschrum sakta in vatten. När akvariet var fyllt (och visade sig tack och lov vara tätt) innehöll det 505 liter !!! Wow !!!

Efter tillsats av en mindre mängd ph-sänkande medel pumpades detta vattenledningsvatten (utan fisk) runt i cirka 3 veckor.

Så – försiktigt premiärdopp. Här skulle inte finnas några guppy eller tetror eller barber eller slöjstjärtar eller vad det nu fanns i Carl-Ottos lager. Nej här var de nya invånarna redan utvalda och simmade väntande runt i små trånga akvarier hor Carl-Otto. Nu fick de utrymme !

Vilka var då djuren som akvariet byggts för? Jo Ciklider från Malawisjön. Det var alltså inte vildfångad fisk utan avkomlingar till för länge sedan importerad fisk från Malawisjön.

Jag citerar Wikipedia:

“Malawisjön som tidigare hette Nyasasjön är Afrikas tredje
största sjö. Den ligger på gränsen mellan Malawi, Moçambique och Tanzania.

Det finns troligtvis mer än 500 fiskarter i sjön, vilket gör Malawisjön till
den artrikaste insjön i världen, och mer än 90% av arterna är endemiska.
Speciellt viktiga är cikliderna, där alla utom fem av över 400 arter är
endemiska för Malawisjön. Av de övriga fiskarterna är 28 endemiska för sjön.
Fiskarnas betydelse för evolutionsforskningen är jämförbar med finkarnas på
Galapagosöarna. Många av sjöns ciklidarter är populära som akvariefiskar.”

Dessa bilder är tyvärr inte från det beskrivna akvariet, men fiskbeståndet och miljön är densamma – möjligen fanns mera grottor och prång i mitt akvarium.

Fiskarna är som medelstora abborrar, är fantastiskt färgtecknade och har egenheten att vara s k munruvare, en fortplantningsteknik som är oerhört intressant men som vi inte har utrymme att redogöra för här.

Detta utvecklades till en uppfödning av ciklidyngel med leverans till akvarieaffären. Den uppfödningen är förresten en rätt komplicerad historia. Verksamheten tog slut i och med flyttningen till Föreda by. Det sista jag hörde av stora akvariet (ja just hörde) var när yngste sonen Anders inte i tid fick stopp på trehjulingen utan åkte med full fart in i garaget…………..

Därmed var vi framme på 80 – talet och här väntade nya “perioder”.

En period av mitt liv upptäckte jag hur förfärande små mina kunskaper var för fåglar och vilda växter. Detta var ungefär samtidigt som körsjungandet tog fart men innan “filmperioden” inföll. Jag hade läst att en stor dell av svenska folket inte ens kunde namnen på de tio vanligaste vilda blommorna. Kuskapen om fågelsång var om möjligt ännu lägre. Denna lilla uppsats ägnar vi dock åt blommorna. Som en skänk från himlen kom en inbjudan till alla intresserade att delta i en studiecirkel för att lära grunderna i botaniken.

Målet var att få deltagare i den inventering av smålands flora som en grupp skickliga botanister strax innan beslutat ta fram. Moderna floror grundade på nya inventeringar hade redan börjat tryckas för andra landskap. OK jag anmälde mig. Ledare för vår lokala grupp var lektorn vid gymnasieskolan Göran Svensson. Nu blev det att i vuxen ålder sätta sig i skolbänken.

Utrustning: Förstoringslupp, en vass nål (t ex en vässad virknål) för att pilla upp växtdelar och, naturligtvis Floror (dvs böcker med examinationsschema för identifikation av art).

Här två väl slitna “biblar”: Dels Krok-Almqvists gamla skolflora med utmärkta scheman för att stegvis komma fram till rätt art, dels Johannes Lids svensk-norska flora, som väl får anses vara flororna Rolls-Royce (och med pris därefter). Problemet är väl att man bör ha kommit en bit på väg för att överhuvudtaget veta var man ska börja leta!

Med detta startade insamlingen av data och växter för en ny “Smålands Flora”. För en hel del noteringar krävdes “belägg”, dvs ett snyggt och prydligt pressat exemplar. Thomas Karlsson (numera professor vid Lunds universitet) axlade huvudansvaret för arbetet.

Vid inventeringsarbetet tilldelades man ett blad av den ekonomiska kartan, dvs ett område i naturen om 5 x 5 km. Här skulle alla arter man överhuvudtaget kunde finna noteras i en 28-sidig lista skriven på svenska/latin. Varje ruta förutsattes innehålla 400 – 600 olika arter. (Puh!). Under de närmaste 7-8 åren lyckades jag klara av 3 rutor och nästintill en fjärde. Det blir 10 x 10 km eller en kvadratmil. Gissa hur många steg som togs i trakterna kring Vetlanda under dessa år!

Kunskaperna ökade naturligtvis och i slutet av 80-talet ledde jag flera “blomstervandringar”, t o m en “blomsterresa” till Öland (!) och höll ett antal föredrag med bildvisningar (diabilder). Tommy Merkert och jag jobbade ofta tillsammans och gjorde, för att få omväxling från de småländska arterna en resa till Hälsingland och de kalkrika fjälltrakterna kring Funäsdalen. Det var ett fantastiskt äventyr, även om vi levde en vecka på den största falukorv jag sett !

Under inventeringsperioden gjordes givetvis ett stort antal intressanta fynd, blan den arten svärdståg, det första första fyndet i landet. Min främsta “bedrift” var väl ett återupptäckande av hundkex-släktingen “Stor Bockrot” som varit på villovägar sedan senaste notering för trakten år 1868 !

Att denna intensiva fältinventering skulle gå mot sitt slut var ju både skönt och sorgligt. Vi var några botaniknördar som tyckte att arbetet skulle kunna fortsätta i någon form. Dessa nördar var i första hand jag själv och Tommy Merkert. Den 1 oktober 1989 bildades “Vetlanda Botaniska Sällskap”. Föreningen finns kvar än idag (2011) även om utflykter och träffar numera sker mera sporadiskt.

Resultatet av allt arbete med redovisning av belägg, men även av eget intresse är för min del ett herbarium, förvarat här i källaren, noggrannt katalogiserat och omfattande mellan 700-800 olika, pressade och monterade, och givetvis namnsatta, växter.

Efter inventeringen och något års kompletteringar skulle så floran tryckas. Tyvärr visade det sig att även i sådana ideella kretsar fanns motsättningar och strider (om vem som skulle vara ytterst ansvarig, dvs “chef”) och hela resultatet riskerade en tid att bli liggande oanvänt !

Nåväl. Till slut utkom floran i ett praktverk i två delar år 2007 ! Florans delar är dels en mera “vetenskaplig” artdel modell tegelsten, dels en mera “lättsam” del med historik över tidigare arbeten, om landskapstyper i Småland och om trevliga utflyktsmål (!) mm. Denna del är rikt illustrerad med snygga bilder.

Florans båda delar såldes för tillsammans kr 300:-. Första upplagan sålde slut i stort sett omgående, men utgivningen har sedan kompletterats med nya upplagor.

Min rekommendation: Köp den – Den är värd varje krona !

Jaha, den här bloggen kan visst handla om vad som helst, och varför inte ? Jag tänkte berätta om mitt förhållande till film, och det har ju sannerligen växlat.

Min första kontakt med filmens värld skedde någon gång i mitten av 1940-talet. Som kanske 5-åring fick jag följa min faster Karin på min första matiné hemma i Hälsingemetropolen Ljusdal. Det var en film med 91an Karlsson, som ju förväntades roa ett litet barn. Resultatet blev det omvända. Jag lär ha skrikit och gråtit så att min kära faster fick ta mig från bion (Riobiografen eller Fenix eller Röda Kvarn). Så började mitt biotittande !

Fortsättningen blev problematisk. På min tid fanns det barntillåtna resp barnförbjudna filmer. Det var inte mycket grymheter eller olämpligheter som fick visas i de barntillåtna filmerna (15 års-gräns). Hur skulle man då komma in på de barnförbjudna filmerna ? Svaret var – Parkbiografen! Under sommarmånaderna sändes i en gammal biograf belägen i anslutning till den s k Folkparken enligt skrällande reklam i högtalare den ena otäcka filmen efter den andra. Detta om man får tro speakern till reklamen, biografägaren Erik Ellström. En framträdande egenskap hos denne man var att han omöjligt kunde skilja en 11-åring från en 15-åring.

Här avnjöts därför ett antal klassiker långt innan laga ålder uppnåtts. Lokalen var av enklaste slag med sandgolv (!) och blev filmen för tråkig kunde det komma en näve sand farande. Vad skulle passa där om inte följande film:

Nåja. 15-årsåldern uppnåddes och antalet filmer att välja på ökade. Ett bestående minne var den polska filmen “Aska och diamanter” av Andrzej Wajda med premiär år 1958. Under perioden efter detta kom den förfärliga lössläppta fimindustrin igång. Nu kom filmer som “Fäbodjäntan” och “Kärleksön”. Usch och Fy ! (men dom var ganska bra !).

Nåja. Biobesöken blev alltmer sporadiska. TV, familj, eget hus mm mm tog större delen av fritiden. Efter ett antal år hade jag sjunkit så djupt att jag knappt visste vilka Nicole Kidman och Kate Winslet var. (Hmmm- jo det visste jag allt…). Till slut sa mina kära döttrar och min käre son högt och ljudligt: “Skärp Dig nu farsan – Du ha ju ingen koll alls på filmer !!!”. Det var ju sant och man är ju som man är.. Jag köpte DVD-filmer, läste filmtidningar, spelade in filmer från filmkanalerna och helt enkelt levde film ett antal år. Dom inspelade filmerna sattes i tomma filmaskar. Omslagen hämtades från nätet (Jo, de flesta “filmcovers” kan man faktiskt hitta där).

Vi, Gunilla och jag tog oss igenom alla “klassiker” vi missat “Rain Man”, “Forest Gump”. “Titanic”, den helmysiga “Bagdad Café”, m fl. Hittade pärlor, “The Others” med bl a Nicole Kidman. Lyckligtvis vaknade intresset för film även hos Gunilla, så det blev många sköna filmstunder i stället för korkade TV-program.

Nåja. Med grävande i lådor “Två för 99:-” etc i varuhusen, (där finns faktiskt fynd att göra), inspelningar från filmkanalerna, där filmerna faktiskt kommer upp rätt så snabbt efter bioperioden och en och annan beställning av “färskt” material från näter, (CDON), så växte filmsamlingen ganska snabbt och faktiskt, även kunskaperna om film. Allt om alla filmer finns för övrigt på nätet i databasen IMDb, http://www.imdb.com/, Idag omfattar den välskötta (!) samlingen cirka 500 filmer. Den förvaras i ett antal bokhyllor Billy bakom trappräcket på övre våningen och är ganska svår att fotografera. Nedanstående bild visar dock en mindre del av detta “filmbibliotek”.

Som avslutning på detta inlägg om film visas en bild med tre filmer. Bra storys, fint skådespeleri och framför allt regisserade av mina tre favoritregissörer, danska geniet Susanne Bier, Woody Allen och Pedro Almodóvar.

Härnäst ska vi kolla Nathalie Portman i “The Swan”.

PS. Det händer t o m att ungarna numera vill kolla någon uppgift om film med oss !